Tvillingkaos, vardagsliv och kärlek hos familjen Vilahamn: Premenstruellt syndrom

måndag 5 maj 2014

Premenstruellt syndrom

Jag vet inte om det beror på att jag blir äldre och äldre eller om besvären accelererat efter graviditeten. Men varje månad drabbas jag av några dagars galenskap. Jag får inga fysiska symtom men herrejesus vilket inferno som utspelar sig inuti min hjärna. Jag blir deppig, nedstämd, gråtmild, bitter, arg, irriterad, elak. Och har en stubin som är ungefär 0,00000000001 mm lång. Robert hinner inte ens öppna munnen innan jag gormat att han ska hålla käften. Det är faktiskt hemskt på riktigt. Jag vill skiljas, låsa in mina barn i garaget och slänga bort nyckeln, flytta till Hawaii (själv såklart- min familj vill jag inte veta av) men mest av allt vill jag ligga i fosterställning och tänka elaka och destruktiva tankar om mig själv. Ingen tycker om mig. Jag är värdelös. Fet. Ful. Korkad. Inkompetent. Jag hatar allt. Jag vill även trycka i mig obscena mängder choklad. Och dagen då mensen kommer är det som att jag liksom vaknar och kliver ur en svart-vit film och hamnar rakt in i den mest kulörrika färg-TV ni kan tänka er. Solen lyser igen, jag är lycklig, älskar mitt jobb, tycker att mina barn är änglar, jag är otroligt kär i min man och tycker att livet är allmänt härligt och toppen. Låter sjukt, jag vet. Och det är sjukt. Jag blir verkligen helt jäkla insane några dagar innan mens. Tycker synd om Robert eftersom det alltid är hans axel jag gråter (läs: hulkar hysteriskt/snorar ner hans tröja) mot samt får lyssna på mitt hysteriska vrål. Eftersom jag nu har sett en sådan tydlig regelbundenhet på min ilska och mina galenskaps-symtom så känner jag mig hyfsat övertygad om att det handlar om någon överjävlig form av PMS.
Jaja. Livet är spännande alltså.

Den här helgen har jag varit PMS-fri och tillbringat mestadelen av tiden på altanen för att hålla min nyblivet händiga man sällskap medan han byggt altan. Min tumme mitt i handen är kronisk. Jag är galet imponerad av hans bragd!