Att räcka till

En stor grej med att bli förälder är att man helt plötsligt inte räcker till. Eller iallafall upplever att man inte räcker till. Inte till allt man skulle önska. Mariells möhippa har varit helt amazing. Verkligen så himla kul. Vi har skrattat, dansat, pratat, ätit, druckit, skrattat igen. Jag är så tacksam över dagen och mina vänner som funnits i mitt liv i många, många år. Genom party, grå vardag och svåra kriser. Genom livet. Men ändå så väljer jag att lämna mina vänner. Trots att vi står på dansgolvet och precis beställt in dagens hundraåtttiofjärde flaska bubbel. Jag är glad, pigg (rund om fötterna), bubbel i min hand, har dans i benen. Men ändå så väljer jag att krama dem hejdå och åka hem. Jag känner mig så himla ambivalent. Jag vill stanna. Men samtidigt så slits jag av motstridiga känslor som säger att jag också vill orka med mina barn i morgon. Mina älskade små twins som jag saknar så att hjärtat värker trots att jag bara varit ifrån dem en ynka dag. Jag måste sova några timmar eftersom jag vill vara en mamma imorgon och inte ett vrak. Veckorna bjuder inte på oceaner av kvalitetstid med barnen så helgerna är heliga för mig/oss. Varför ska det vara så svårt? Jag vill både ha kakan och äta den.

Umps umps..