Jag: Vi kommer att missa flyget!! Nä nu lägger jag mig ner här i baksätet och dör på momangen. Ingen idé att försöka överleva detta kaos. (Ja, jag kan ibland transformeras från lugn norrlänning till dramaqueen av värsta sort).
Kan ni tänka er vilken stämning vi hade i bilen. Kristoffer skrek, svor och försökte förutom att köra oss till flygplatsen att agera självutnämd trafikpolis. Jag hade ångest i baksätet och såg miljoners katastrofscenarion framför mig. Efter en tid som kändes som 80 mil såg vi äntligen flygplatsen. Vi lämnade tillbaka bilen (hann inte tanka den utan åkte på en straffavgift. Perfekt. Den här hemresan som blev så himla billig...Grrrr). Väl på flygplatsen kändes allt mycket lättare. Vi var lite närmare kära Sverige. Vi checkade in och passerade säkerhetskontrollen. Inga problem där inte. Vi insåg att vi tom hade tid att äta innan planet skulle avgå. har ni tänkt på hur galet dyrt det är att äta på flygplatser. Vi var utsvultna och hittade ett ställe med en stor buffé. Perfekt. Vi tog för oss, betalade och åt upp utan att ens reflektera över vad det kostade. Då tallrikarna var tomma så tittade jag på kvittot. 25 euro kostade min lunch bestående av ett litet olivbröd, en sallad, en portion pasta med tomatsås, en nektarin, en cola light och en flaska vatten. Bara nektarinen kostade 2 euro. Det lilla olivbrödet 2,5 euro. Det är ju stöld tamejfan. Jaja, jag blev mätt och belåten i allafall 8också twinsen eftersom de också åt från min och Lottas tallrikar). Efter lunchen var det dags att kliva på flygapparaten. ÄNTLIGEN! Resan gick smärtfritt och vi landade i Köpenhamn några timmar senare. Därifrån skulle jag ta mig vidare till Göteborg och Lotta och Kristoffer till Arlanda. Vi hade skickat allt bagage hela vägen till slutdestinationen men i Rom informerades jag om att jag var tvungen att plocka ut vagnen i Köpenhamn för att skicka den på nytt. Har ingen aning om varför men så sa de. Det var bara att gilla läget. Jag lämnade twinsen med Lotta och Kristoffer för att "lite snabbt" hämta vagnen från bagagebandet. Gissa vad jag glömmer att ta med mig? Telefonen. Jag skyller på att hjärnan inte fungerade eftersom jag knappt kunnat sova på hela natten (eller natten dessförinnan heller för den delen). För jag brukar vara smartare och ha mer koll på läget än så. Jag tänkte i min enfald att det skulle gå skitfort att hämta vagnen och att jag skulle vara tillbaka i avgångshallen inom en kvart. Oj så fel jag hade. Väl vid bagadebandet så rullade den ena barnvagnen fram efter den andra. Min Phil and Ted var som bortrollad. Ingen vagn så långt ögat kunde nå. Då bagagebandet stannat stod jag kvar likt Stig Helmer på Cran Canaria. Förvånad och vilsen och väldigt misslyckad. Förbannad var jag också, på mig själv som hade glömt mobilen i Lottas handväska. Jag ville kolla att allt var ok med twinsen. Dessutom så skulle Lotta och Kristoffers plan avgå en timma tidigare än mitt. Vi hade med andra ord inte så mycket tid att spela med. Jag joggade bort till SAS informationsdisk. Där förklarar jag med gråten i halsen på halvkass engelska (kan ju inte danska och vill absolut inte att de ska svara mig på danska) att min vagn är borttappad. "Är du från Sverige eller?"- frågar tjejen bakom luckan. "Eh, jaa"-svarade jag. "Men ha´ru kollat band nr 9, det är dit allt bagage med udda form kommer".
Jag rusar till band nr 9 och där ligger min lilla vagn alldeles ensam och övergiven och väntar på mig. Lycka. Jag monterar ihop vagnskrället och springer mot utgången. Efter typ 100 m kollar jag i min hand där jag trodde att jag förvarade mitt mitt pass och mitt boardingkort. Inget boardingkort. FAAAAN!! Jag kutar med vagnen tillbaka till den svenska tjejen i SAS informationsdisk.
Jag (med andan i halsen): Har jag glömt mitt boardingkort här?
Tjejen (lite trött ton). Näe
Jag rusar vidare, tillbaka till band nr 9. Där ligger mitt lilla boardinkort (åter igen så skyller jag på min enorma trötthet, stress och allmänna obalans). Utrustad med vagn, pass och boardinkort gör jag ett nytt försök att ta mig ut. Jag kommer ut och sen måste jag ju in igen. Dags för säkerhetskontroll nr 2. Så jäkla onödigt då jag redan har gått igenom en närgången kroppsvisitering denna skrotdag. Jag tycker att det räcker med ett stycke tafs av någon skitnödig snubbe i uniform per dag. Först får jag stå i en lång kö för att ta mig fram till säkerhetskontrollen. Kanske inte så konstigt att jag blev kroppsvisiterad igen trots allt. Jag såg troligtvis ut som en narkoman med väldigt mycket abstinens. Dels för att jag var trött, sliten och osminkad. Dels för att jag stod och trampade på stället, svettades och kollade klockan var 10 sekund. Apstressad är ordet. Då jag äntligen hade fått godkänt, jag hade inga sprängämnen under blusen denna dag heller så inser jag att jag inte kommer ihåg var jag lämnade Lotta, Kristoffer och mina älskade twins. Vi hade inte kommit överens om var vi skulle ses. Jag har aldrig tidigare varit på Köpenhamns flygplats och hade ingen koll på hur stor den var. Den var mkt större än befarat. Jag sprang lite fram och tillbaka med ögon stora som tefat medan jag roterade huvudet från höger till vänster och höger och vänster för att hitta mina små. Ingen Kaspian och ingen Alvina i sikte. Ingen syster och ingen Kristoffer. Jag kände mig helt hysterisk och mumlande dömande, föraktfulla kommentarer till mig själv inne i huvudet. Vem lämnar sina barn på en flygplats utan att ta med sin telefon. Inte ens Berlusconi skulle göra något så dumt. Dessutom skulle deras plan gå om 40 min. Då tappade jag det. "Nu lägger jag mig här på golvet och bölar", tänkte jag. Tårarna började rinna i små floder på mina kinder. Just då ser jag twinsen. Jag har nog nästan aldrig blivit så glad över att se mina barn. Och en halvstressad syster samt irriterad Kristoffer. Stackare. Vi fick ta ett hastigt men väldigt sorgligt farväl eftersom de skulle gå till sin gate. Vid det här laget är twinsen både trötta och hungriga. Jag är uppe i varv och skyndar mig att köpa den mat som jag ser närmast. Chicken Tikka Masala. Twinsen tyckte att det var gott och slukade tillsammans nästan hela portionen..jag är som vanligt slasktratt och fick lite torrt ris till middag, men vad gör det. (Hela kvällen efteråt så rapade Alvina Tikka-masala-doftande rapar..hihihi). Den sista flygturen mellan Köpenhamn och Göteborg gick bara fint. Båda mina guldklimpar däckade helt utmattade. Jag ville också däcka men var alldeles för adrenalinhög för det. Väl på flygplatsen så möts vi av min älskade, underbara man. Han ser dock inte ut som vanligt utan ser liksom lite sned, halvblek och lidande ut. "Åh, han lider för att han saknat oss så mycket", tänkte jag. Men det var ett enormt ryggskott som var orsaken..hmm. Det kändes iaf underbart att vara hemma igen. Jag ville typ pussa marken.
Sverige-knäckebröd, sockerfria flingor, trafikregler, fungerande köer, ordning och resa- I love you! Jag märker också tydligt på twinsen att de tycker om att vara hemma. Då de vaknade på morgonen så kröp de omkring och skrattade i alla rum. De lekte också väldigt förnöjt och glatt med alla deras leksaker. Borta bra men hemma bäst!!
 |
| Bild från kalaset igår. Bild snodd från min fina vän Lindas blogg (www.cut.blogg.se) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar