fredag 30 september 2011

Brunt tema

Hej fredag! Idag har vi haft tema "brunt" hemma i vår familj. Barnen verkar ha ha fått ordentlig snurr på magen för jag tror att jag bytt uppskattningsvis 18-19 bajsblöjor idag. Jag har torkat bajs och torkat bajs och torkat bajs. Brunt bajs. Att dela hem med 19 bajsblöjor kan leda till en ganska otrevlig odör. Det känns nästan som att bajsdoften satt sig under huden på mig. För att mota bort eller i allafall tillsätta lite god doft har jag gjort chokladmousse. Brun, fluffig, härlig och mjuk. Den står i kylen och gottar till sig i skrivande stund. Barnen har också varit ute och lekt i vår trädgård och ätit massa jord (brun, lerig jord). Jag har också känns mig förbaskat trött och därför försökt att mota dimman i mitt huvud med sjuka mängder kaffe och cola zero. Mörkbruna och härligt uppiggande båda två. Ikväll har vi ätit räkor och druckit vitt vin och ska kolla Idol och Skavlan som alla andra Svenssons och småbarnsföräldrar gör på fredagar. Trevlig kväll!

torsdag 29 september 2011

Glamour?

Livet som småbarnsföräldrar är inte ett dugg glamouröst. Jag försöker ofta hålla fanan högt och i allafall försöka sminka mig varje dag. Ibland slår jag på stort och tar på mig matchande BH och trosor (som Robert oftast inte ens uppmärksammar ändå eftersom vi båda stupar rakt ner i sängen). Då det är extra kämpigt brukar jag tänka att småbarnslivet är som att åka ett vasalopp. Det är skitjobbigt då man är mitt i allt- snornäsor, evighetssmutstvättsberg, sömnlöshet, tidsbrist, och romantik på tu man hand-brist. Men jag tror att vi så småningom kommer att tänka tillbaka på allt detta och tänka att det var...charmigt och mysigt på sitt sätt. Precis som man efter ett Vasalopp tänker att det nog var riktigt KUL ändå (trots skavsår, dödsångest och ömma muskler). Idag har vi firat Roberts enda träningsfria dag vilket innebär att han kommer hem på en "normal" tid-strax efter 16. Underbart. Detta har vi naturligtvis firat ordentligt. Jag har varit på COOP på Bäckebol. Jag handlade 9 proppfulla matkassar. Det var extrapris på Pampers. Och nötfärs. Och så köpte jag en sopkvast till framsidan som jag längtat efter länge. Ja, ni hör ju själva. Det är lika glamouröst som att åka på SPA-resa till Borås eller fila någon annans risiga fötter.
Jag försökte fånga min nya gångare på bild. Men bilden fångade tyvärr honom precis då han tappade balansen och ramlade...
Och sen skrek Alvina som en gris så det blev ingen lång fotosession. 

De där två har du fått tätt!

Ni anar inte hur ofta jag får höra det påståendet (minst en gång i veckan). Alltså - "De där två har du fått tätt!!". "Ja, det stämmer. Det är en minut mellan dem"- brukar jag svara. "Är det tvillingar??!!" brukar vara den spontana reaktionen på det. Folk blir väldigt förvånade då de blir varse om att det är tvillingar. Men jag förstår dem. De är inte ett dugg lika, våra twins. Varken utseendemässigt eller personlighetsmässigt.
Kaspian har lockigt, mörkt hår och blå ögon. Han är ganska korpulent och har en liten hockeyröv. Han är ofta världens mest lättsamma lilla kille. Han är förnöjd över det mesta i livet. Om jag säger åt honom att sova så sover han. Om jag ger honom något att äta så äter han. Om han får mat, sömn och lek så är han alltid lycklig. Han älskar att kramas och gosa-speciellt då han är nyvaken. Han är inte speciellt begåvad då det kommer till språk och den utvecklingen. Han kan säga mamma, pappa och lampa. Resten verkar vara ointressant. Jag har också övat i veckor på att få honom att klappa händer men han verkar ge blanka f-n i att lära sig sådana meningslösa aktiviteter. Han kan vinka- men bara om han har lust. Han är dock väldigt motorisk. Han gillar att klättra, att gå och det bästa han vet är att öppna garderober/skåp/byråer och dra ut allt.
Alvina är blond, har bruna ögon och är ganska nätt i kroppen (hon väger bara 8,9 kg- inte så imponerande för en 13 månaders..). Hon hatar att gosa och kramas-trots mina envisa försök så slingrar hon sig snabbt ur min famn. Hon är social och ett riktigt charmtroll samtidigt som hon har skinn på näsan. Hon vet vad hon vill och om hon inte får sin vilja igenom så får det konsekvenser. Hon älskar djur och att härma djurläten. Katter är helt klart favoriten. Hon är väldigt bestämd över det mesta i livet.
Det enda Kaspian och Alvina har gemensamt är att de älskar att dansa- om de hör minsta trudelutt eller om jag sjunger så dansar de och skakar rumpa för kung och fosterland.
Jag älskar dem båda mer än jag kan beskriva med ord. Jag är så tacksam och känner mig som världens rikaste eftersom vi välsignats med dessa två guldklimpar.
Kärlek upphöjt i tre

Morgonstund har guld i mun..

God morgon torsdag! Här har morgonen börjat med en liten incident. Då jag (på tok för tidigt-som alla dagar) trött som en påse potatis står och fixar med frukosten i köket så hör jag ett högljutt smackande från min dotter.
Smack, smack...MMMM "Hmm..."- tänker jag. "Vad har hon nu fått i munnen"...(hon hittar ju allt möjligt att äta på hela dagarna- posten, toapapper, skor i hallen, morgontidningen..osv). Jag vänder mig om för att bli varse om att Alvina lyckats fått ner min handväska från sin krok i hallen, öppnat väskan och plockat ut en flaska handsprit. Därefter har hon fått upp korken och tagit sig en liten morgonsup. "Men vad F......N!!!" Säger jag och springer så fort jag kan fram till den lilla sprittjuven. Jag drabbas av panik en liten stund, det här är ju helt nytt för mig. Som alltid vid olyckor av alla dess slag så räddar Google mig. Tack gode Gud för Google! Efter en stund av informationsletande så har jag fått lära mig följande: Jag ska hålla koll på ev berusningssymtom, jag ska försöka få i henne vätska, om hon uppträder berusat så ska jag ta henne till sjukhus. Ok. Så det har jag gjort denna morgon. Gett henne saft till frukost. Försökt lista ut om hon är full (jag tycker ju att mina twins ofta upptäder som att de har tagit ett glas för mycket.. De går vingligt, ramlar stup i kvarten, talar högt oförståeligt och kan absolut inte gå rakt på en linje eller rabbla alfabetet baklänges...). Efter en stund konstaterade jag att hon var helt normal och inte berusad. Puh, vilken tur. Hon kan inte ha hunnit få i sig mer än någon droppe av min alkogel. Nu kan bara denna dag bli bättre.
Skål och God morgon på er!!

onsdag 28 september 2011

Mörkrädd med snabba ben!

Trots att jag skrev ett väldigt kaxigt inlägg om min löpträning häromdagen så måste jag erkänna att det inte blivit tokmycket löpning sedan vi kom hem från Italien. Anledningen är Roberts lååånga flitig-som-en-myra-på-speed-arbetspass samt mina studier. Men ikväll har jag sprungit. Duktiga, hurtiga jag. Då Robert kom in genom ytterdörren kl 19.30 så stod jag redo i mina allra mest högteknologiska löpar-outfit. Jag hann knappt pussa min karl på munnen eftersom benen var så ivriga på att komma ut. Hejdåååå kunde han höra medan jag snabbt försvann ut mot vägen på mina snabba små fötter. Då jag sprungit typ en km så noterar jag att det inte känns som vanligt. Varför? Det har blivit jäkligt mörkt ute! Svart. Jag noterade också att jag inte bor granne med Skatås längre (där typ halva Göteborg springer varje dag och jag kände mig väldigt sällan rädd eftersom jag aldrig var ensam i spåret). Numera bor jag ju i Gerrebacka och Gerrebacka består av skog. En helt sjukt mängd massa skog. Lika många träd som i amazonas är min uppfattning. En alldeles mörk skog som troligtvis är fylld av mördare, spöken, våldtäktsmän, clowner, galningar, Tomas Di Leva och psykfall. Jag fattar inte varför alla tycker att det är tryggt att bo på landet. Allt mörker ger ju fantasin ett enormt stort spelrum att agera i. Fy fasen så läskigt.  Men eftersom jag bestämt mig för att springa så skulle jag springa. Jag är ingen mes. Och shit pommes frittes- rädsla gör susen för ens löptider! Jag sprang ju för mitt liv för att komma undan alla mördare med ytterdörrsnyckeln huggredo i handen som potentiellt mordvapen om jag skulle behöva slåss. Jag hade tyvärr inte min löparapp med GPS påslagen men jag tror att jag tog nytt personligt rekord. Jag sprang nog lika snabbt som Malin Ewerlöf Krepp (i allafall i mina drömmars fantasi). Nu känns det sköööönt i allafall. Och jag överlevde.
Idag har vi för övrigt haft Cecilia och Elias här hela dagen vilket alltid är lika kul! Kaspian har finslipat sin gång-teknik och gjort enorma framsteg. Nu kan han gå långt den lille prinskorven!
Jag har inte haft kameran framme idag så det får bli gamla Italienkort ist..

Jag försökte få twinsen att känna tacksamhet över att de är vanliga tvåäggstwins och inga siamesiska tvillingar. Jag tror de fattade galoppen för att dela handduk var inte så poppis.


tisdag 27 september 2011

Öppna förskolan

Idag har jag och twinsen varit på öppna förskolan för första gången. Jag vet inte varför det inte blivit av tidigare. Dels för att jag trott att ÖF "inte är något för mig" (trodde att man inte blev insläppt om man inte hade med sig egna ergonomiska inneskor, könsneutrala kläder på kidsen, och inte uppskattade att sjunga barnsånger och klappa händer i grupp) och dels för att jag tyckt att twinsen varit för små. Men jag är positivt överraskad faktiskt. Jag blev varmt välkommen trots att jag varken klär barnen i eko-genus-outfits eller hade med mig några birkenstocksandaler till mig själv. Twinsen betedde sig som två kossor som blev utsläppta på grönbete efter en lång vinter inne i ladugården. De löpte amok bland alla roliga leksaker och barn och hade hur kul som helst. Jag tyckte också att det var gemytligt. Alla i personalen var tokgulliga, de lagade lunch man kunde köpa för 25 pix och framförallt att twinsen trivdes ger stora pluspoäng. Jag känner mig ju för närvarande ganska ensam då jag inte känner någon mammaledig i närheten- då är öf perfekt för att slå ihjäl några timmar. Så det kommer absolut att bli fler besök på öppna förskolan för mig och twinsen.
Varje dag så brukar jag och twinsen gå och titta på hästar och får . Väldigt uppskattat.
Vi bor några hundra meter bort från en 4H gård och det känns som att vi lever på landet...
Så här står jag och gnäggar om dagarna som en galning och twinsen skrattar. Helt normal  dagsaktivitet. 
Hästhage-action: Första parkett! 

måndag 26 september 2011

Tålamod, tålamod, tålamod.

Alltså, jag måste fortsätta på den bitterfittiga linjen lite till. Jag kan inte låta bli. Jag är troligtvis världens sämsta mamma men jag blir så förbaskat irriterad på mina twins. Ofta. Nu har de börjar tjorva med maten. Det är alltid nåt.. Dagar då allt rullar på smärtfritt är lätträknade. Ni veeet att jag älskar dem villkorslöst och oändligt mycket. Det är just därför det är så tuff då de är svinjobbiga. Jag blir besviken på mig själv då jag känner en sådan stor irritation och ilska mot en sådan liten puttefnuttig människa som jag dessutom älskar så mycket att jag nästan spricker. Och samtidigt retar mig på så att jag nästan spricker. Jag blir inte förvånad om jag spricker på riktigt en vacker dag. Men det är liksom bara så otacksamt att vara mamma ibland.
Detta är jag för några veckor sedan: "Ja men twinsen äter ju bara så himla braaaa! De äter allt! Parmesanost, oliver, sushi, indiskt, grönsaker av alla dess slag. Bla bla bla...Jag fattar inte att många tror att barn bara äter korv, pasta och pannkakor- allt handlar ju om vad man själv LÄR barnen...bla bla"
Men det var då. Och nu är nu. De äter i princip bara korv. Och inte vilken korv som helst utan den äckligaste av dem alla-falukorven. Hugaligen. Jag gillar inte att ge dem sådan mat som jag själv inte ens vill ta i med tång men jag har gett upp. Trots att jag informerar dem om att maten troligtvis innehåller mosat gristryne så smaskar de glatt och trycker i sig korvar på löpande band. Som idag till lunch- jag hade tillagat härliga, nyttiga, ekologiska, rostade rotsaker i ugnen, vegfärsbiffar med fetaost och gräddig örtsås. Mums. Kaspian petade lite i en färsbiff och Alvina åt någon liten morot innan de båda kvickt gav mig ett trosigt ögonkast och därefter kastade ner all mat på golvet och garvade elakt. Den följande eftermiddagen var de naturligtvis gnälliga- man blir ju lätt det då man inte äter. Till middagen kapitulerade jag och lagade falukorv och makaroner (och majs och gröna ärtor för nyttighetens skull..). Oj vilka glada miner och vilken aptit som plötsligt trollades fram. De åt och åt och åt och åt flera ton gristryne. Ni som vet, hur ska man bära sig åt? Jag orkar inte stå och slava i köket då det så ofta resulterar i matfiasko och twins-revolt. Då är det allt lättare att steka lite korv och ge dem vad de vill. Men samtidigt så ska de fasen inte få tro att de är små diktatorer. Nej, det är allt jag som är herren på täppan (men just nu känner sig herren på täppan väldigt maktlös och liten).
Ber om ursäkt för dålig bildkvalitét. Men här har ni min busunge in action.  Fullt upp med att "hjälpa mig" att ta ur alla kläder ur byråerna och lägga dem i högar på golvet. 
Så här ser det för övrigt ut i hela vårt hem mestadelen av dagarna. Ordning och reda-pengar på fredag heter det ju (och nä, jag får inga pengar heller..).
Kaspian har i allafall tagit sina första steg precis som sin syster. Hela 6 stycken! Duktig prinskorv!

Därför älskar jag min löpträning!

Varning. I detta inlägg kommer jag nog att både att låta dömande, präktig, äppelkindshurtig och självgod. Läs på egen risk.
Jag springer en del. Försöker få till tre pass i veckan. Ibland blir det 0 och ibland 4 beroende på hur livet ser ut i övrigt. Det finns inga gym här i närheten och jag har varken tid, möjlighet eller lust att åka långt för att svettas. (Tränade två pass på gym förrförra veckan, men bara för att de hade Prova-på-vecka..). Här ska ni få höra varför jag är så hooked på att springa kilometer efter kilometer..
1. Det är så meditativt. Vår kropp är faktiskt inte gjord för att sitta på spinningcyklar eller stå på vibrationsplattor. Däremot är den som gjord för att springa. Kroppen och hjärnan älskar det! Även om livet som mamma inte innebär så stora intellektuella utmaningar så innebär det en stor mental belastning. Det känns som att min hjärna blir alldeles överhettad och slutkörd mellan varven. Då finns det inget så avstressande, läkande och som rensar huvudet som löpning. Innan löpningen kan jag känna mig trött, förbannad, sur, less. Efter löp-passet känner jag mig alltid glad, pigg, icke-stressad och fulltankad av energi. Hjärntröttheten är som bortblåst!
2. Tidseffektivt som inget annat. Jag älskar effektivitet(det var därför jag skaffade två barn på en gång). Den vanligaste ursäkten till att inte träna är att "man inte har tid". Bullshit säger jag. Jag är faktiskt så våghalsig att jag vågar påstå att ALLA har tid att jogga/springa 20 min, 3 ggr i veckan. Allt handlar om att prioritera. (Den tid man inte sätter av för att träna får man så småningom betala i form av sjukdom- som jag så hurtfriskt brukar säga..). Då man springer behöver man bara ta på sig joggingskor, gå ut, springa, klar. På 30 min har man hunnit med ett skitbra träningspass! Om man ska åka till ett gym har man ofta inte ens börjat träna 30 min efter att man stängt ytterdörren. Att mammor inte hinner träna på gym-det förstår jag. Men alla mammor hinner jogga. For sure!
3. Endorfinerna sprutar. Endorfiner = lycka, energi, livsglädje. Man kan bli beroende av att träna. Det är pga av endorfinerna. Jag är helt klart beroende av min löpning. Om jag inte fått springa på några dagar börjar det krypa i kroppen på mig. Jag blir nervös, sur, rastlös, bitterfittig och allmänt omöjlig att umgås med. Då jag springer så att svetten rinner känner jag mig som en heroinist som får en sil i armen (inte för att jag vet hur det känns...) - liksom befriande och ett enormt underbart lyckorus.
4. Utan min kondition hade jag ALDRIG klarat att vara tvillingmamma. Jag fattar inte hur otränade människor klarar att vara mammor/pappor. Då man har barn så är man igång och man bär på något nästan jämt! Man kånkar på barn, matkassar och vagnar. Man får krypa in under sängar, klättra upp på pallar och springa fram och åter dagarna i ända. Jag klarar detta utan problem, men bara för att jag är hyfsat vältränad.
5. Man blir ju så himla snygg och smal. Jag har väldigt låg förståelse för bantning. Jag förstår inte grejen. Det är extremt lätt att vara mätt och smal. Hemligheten heter löpning (och regelbundna mat-tider). Jag äter 6 gånger om dagen och är aldrig, aldrig hungrig (vanlig mat, inga konstiga dieter). Jag äter allt, det finns inga "förbud". Trots att jag fött två barn är jag smal och kan knäppa jeansknappen i mina jeans i storlek 26 utan att dra in magen (fast jag påstår inte att jag år något ideal eller att jag är perfekt eller fri från brister-absolut INTE). Men tack vare löpningen så tycker jag om min kropp. Jag tycker att den är stark, funktionell och fin. (Trots extra magskinn och utammade torr-tuttar).. Nä, till alla som vill bli smala och snyggare så säger jag bara: Sluta banta- att banta gör dig bara fet. Ät massa god, hälsosam mat och rör på dig så blir du automatiskt smalare, gladare, snyggare och friskare. Undrar om jag provocerar många nu...? Särsilt om man är mamma och ska hålla igång med en unge/ungar hela dagen lång. Då skulle jag döden dö om jag inte höll blodsockret uppe. Jag måste också tillägga att jag inte tycker att man måste vara smal för att vara snygg. Absolut inte! Jag tycker att kurvor är superfint!! Men däremot tycker jag inte att man ska vara ohälsosamt fet, jag tycker absolut inte att man ska banta och framför allt så tycker jag att alla ska trivas i, och känna sig fin i sin egen kropp. Man har ju bara en kropp och den ska man leva med i resten av sitt liv.
6. Alla övriga vinster för hälsan. Lägre blodtryck, lägre blodfetter, minskad risk för depression, ökad insulinkänslighet= mindre risk för diabetes, minskad risk för hjärt-kärlsjukdomar, minskad stress, bättre sömn, bättre sexliv. Man blir dessutom smartare av träning.
Så dagens tips: Ut och kut!

söndag 25 september 2011

Vilken besvikelse!

Då man går in och läser vilken statistik man har på bloggen så kan man också se vilka olika sökord som resulterat i att människor hittar till min blogg. De mest vanligt förekommande orden är "tvillingmamma" och "Vilahamn". Men ganska ofta är det väldigt roliga, sjuka och inte alls väntade sökord som jag hittar i statistiken. Som idag till exempel har jag dessa i min besöksstatistik: "Fulla och nakna" samt "horskor". Jag har tidigare haft sökningar på "tonårspattar" och "stringbikini". Jag säger bara MOHAHAHAAA!! Tänk så besviken detta äckel måste bli då han (jag antar att det är en man) med sina svettiga korvfingrar skriver in "fulla och nakna" på sitt äckliga bacilltäckta tangentbord och han får upp en mammablogg. Jag tror inte att denna snuskgubbe är ett dugg intresserad av att läsa om mina problem att få barnen att sova, äta utan att smutsa ner hela huset eller hur vi får  vardagspusslet att gå ihop. Samtidigt blir jag äcklad över att män som honom kan komma in på min blogg. Det känns som att man släpper in en oönskad, oinbjuden gäst inpå livet. Huvva. Jag vill bara ha normala, icke-äckliga läsare på min blogg. Hmm...det kanske är dags att börja lösenordsskydda eller nåt?
Nej, jag har inga sådana här skor i min garderob! Ingen stringbikini heller!

Party Pooper

Hej!
Idag är Robert och twinsen hemma hos svärmor på 50-årskalas. (Min och Roberts mamma är födda på samma dag, samma år- visst är det knäppt?). Jag har inte följt med eftersom jag måste ta tag i mina studier som så obönhörligen halkar efter på veckorna då jag spenderar all min tid med twinsen. Det känns trist att missa ett kalas men jag måste ju plugga för att jag ska klara av att fullfölja mina studieplaner. Och idag är den enda dagen som Robert är ledig och kan vara heltidspappa- så jag har inte så många valmöjligheter över hur jag ska fördela min studietid. Sen ska jag inte förneka att det känns väldigt skönt med en "ledig" dag då jag bara behöver tänka på mina böcker, artiklar och inlämningsuppgifter. Känns nästan som semester.
Då så- nu har jag pausat tillräckligt- tillbaka till böckerna!!
Bjuder på en bild från igår. Alvina smockade till mig med en BRIO-leksak mot näsan. Smällen blev så  kraftig att jag började blöda näsblod. Därav bomullstussen i näsan. Det gjorde såå ont och jag tyckte så synd om mig själv. 
Kaspian som gärna klättrar upp på spisen men har svårare för att  ta sig ner igen- det är förklaringen till det förbannade ansiktsuttrycket.
En till historia från gårdagen- Jag och twinsen var på stan och shoppade lite. På väg ut från en butik ser jag till min förfäran att Kaspian utan att jag märkt något har plockat åt sig massor av varor som han toknöjd sitter och tuggar på i barnvagnen. Det var allt bra nära att jag gick ut lyckligt ovetandes om min sons tjuveri. Tänk om jag blivit stoppad och anklagad för snatteri. Då hade jag sjunkit genom jorden och dött av förlägenhet och skam! Nästa gång får jag vara mer alert!

lördag 24 september 2011

Tacksam

Jag är tacksam över att det är helg så att man får trycka i sig stora lass karra och rödtjut  då twinsen somnat. Som tvillingförälder är man ju väldigt låst om kvällarna. Men jag har inget emot att vara inne och hemma så länge man har en fantastisk man att dela kvällen med. 
Jag är tacksam över att maken köper godispåsar till mig stora som ica-kassar.  Obs, påsen på bilden är nästintill full.. Det är ju sjukt hur godispåsarnas storlek växer för varje år. När jag var liten (oj, nu låter jag gammal) var godispåsarna så stora att man fick plats med 5 sega fiskar, en dumleklubba och 2 st sura "S"-den var den proppfull. Det är tur att jag gillar att röra på mig..annars hade hela jag omvandlats till Ica-kasseform..

Mysbelysningen piggar upp på kvällarna!
Jag är medveten om att det varit lite dålig stämning här på bloggen den senaste tiden. Jag har varit ganska neggo, sur, less, bitter och allmänt sliten. Ni vet väl att känslor ofta hänger ihop med hur man tänker och vice versa. Alltså så kan man även lura sina känslor att vända till det bättre genom att tänka mer positivt. Och om man tänker efter så har jag miljoner saker att vara lycklig och tacksam över.
Till exempel att det är mysigt med höst då man kan tända  ljus överallt!!
Jag är t.ex. väldigt tacksam över att det finns up-and-go-blöjor (man måste lära sig att glädjas över det lilla). OJ, OJ vad dessa smarta blöjor underlättar i min vardag. Det är ju stört omöjligt att få twinsen att ligga stilla tillräckligt länge för att få på dem en vanlig blöja. Jag är också tacksam över detta:
Jag är tacksam över att vi har uteplats (2 st) som twinsen älskar att leka på.  De upptäcker världen, äter jord,  äter gräs, tittar på blommor och spännande löv.
Det är underbart att bara öppna ytterdörren så att barnen själva kan krypa ut. De älskar det! Jag kan vara inne och fixa och samtidigt hålla koll på dem genom fönstret. Dessutom bor vi på tryggt avstånd från bilvägar (plus staket) så jag kan känna mig hyfsat trygg. Tacksam över detta!!





fredag 23 september 2011

Vovve? Nej, tack...eller??

Jag vill inte bli ovän med mina hundälskande (och hundägande) vänner. Men jag är ingen hundmänniska (och det vet ni..). Jag har väldigt låg förståelse för vad som är charmigt eller trevligt med hund. Jag tycker att pälsen är ohygienisk och att hundar luktar lite suspekt. (Sen har jag allra största förståelse för om någon tycker att mina twins är ohygieniska och luktar märkligt- det är nog sanningen). Men nu börjar det gå upp ett ljus för mig. Varför man skaffar hund alltså. Se vad som öppnat mina sinnen på bilden nedan.
Efter varje måltid som twinsen intagit blir jag helt plötsligt jättesugen på att skaffa en hund..
Oj  vad det skulle underlätta mitt liv!!

torsdag 22 september 2011

Hon går!!

Alvina har alltid legat steget efter sin bror. Han har alltid varit större än henne och tagit utvecklingssprång som legat ca en månad före sin systers. Han har lärt sig att vända sig, åla, sitta, krypa och stå före henne. Fram tills nu! Idag tog Alvina 6 steg (och många försök som hamnade på 2,3,4, eller 5 steg också). Kaspian är mycket mer försiktig. Och mycket latare. Han förstår inte varför han ska gå då han kan krypa.. Undrar om han blir mer intresserad nu? Det känns så kul. Jag är så stolt över min lilla, stora tjej! Heja ALvina!!
Så här ser hon inte ut idag. Detta är en bild från en lat dag i Italien då hon slocknat i hammocken..

Fiasko

Arkeologiskt fynd...
Alltså, jag och Tradera är inga vänner. Jag försöker tappert att bota min secondhand/Tradera/Blocket-ångest. Jag vill ju vara en miljövänlig, ekonomisk och klok medborgare. Jag har en Teletubbies-app på telefonen som barnen älskar. Jag tänkte därför att jag skulle överraska mina små twins med en Teletubbisfilm. De tittar inte på film ännu, det har varit emot mina bajsnödiga pretto-principer. "Barn ska inte titta på TV, de ska leka och stimuleras på annat sätt och bla, bla, blaaaaa...." Men, nu har jag tänkt om lite och ändrat mitt synsätt. Eftersom den senaste tiden varit lite väl intensiv enligt min smak så tänkte jag att jag ska låta twinsen kolla en stund på TV då jag inte orkar att leka med dem. Förhoppningsvis kommer jag att få kanske 5 minuter ifred så att jag kan sitta på dasslocket och läsa bloggar på mobilen. Eller nåt annat meningslöst men ack så avkopplande.
Jag loggade in på Tradera, sökte upp en Teletubbiesfilm, la ett bud, vann budet, betalade och fick hem filmen. Än så länge fungerar det perfekt! Men, jag har ju berättat att jag har en förmåga att göra det mesta på så kort tid som möjligt. Så även i detta fall. Jag läste inte riktigt det finstilta i Tradera-annonsen. Det visade sig då jag öppnade paketet att vi fått hem en VHS. VHS???!!! Jag visste inte ens att det fanns VHS-filmer nuförtiden. Så typiskt, ett fiasko. Så, mitt traderafynd visade sig vara ett fynd härstammat från stenåldern och således helt meningslös. Skit också.

onsdag 21 september 2011

Min blogg = min terapeut

Hej! Vill börja med att tacka för fina kommentarer, telefonsamtal, sms och facebook-meddelanden efter mitt inlägg igår. Det känns skönt att man inte är ensam om dessa känslor, tankar eller upplevelser av oönskad art. Även Robert har varit väldigt tillmötesgående och omtänksam och frågat upprepade gånger om jag vill att han ska ta ledigt några dagar. Han smet också hem en stund mitt på dagen med syfte att hjälpa mig (fast just då var jag och Cecilia ute på powerwalk med barnvagnarna...dålig tajming).
Faktum är att jag mår väldigt mycket bättre redan. Dels för allt stöd. Men också för att jag har denna blogg. Det händer att jag använder bloggen som min egen privata "samtals"-terapeut. Det låter kanske märkligt men då jag fått "skriva av mig" om allt som känns jobbigt så brukar jag ofta kunna släppa det efteråt. Jag känner mig mycket piggare, gladare och har åter hopp inför framtiden! Och dagis (förlåt- förskola är den korrekta benämningen) ska twinsen ABSOLUT få börja. Jag förstår verkligen att föräldrar placerar sina barn på dagis då de passerat ett år. Jag upplever att de behöver mer stimulans än vad jag kan ge dem och jag vill att de ska få mer social stimulans. Vår plan är att de ska få börja på dagis (halvtid) i januari, då är de 16 månader gamla (fast biologisk ålder bara dryga 14 månader eftersom de är för tidigt födda och lite efter jämfört med sina jämnåriga polare). Jag vill att barnen ska kunna gå ordentligt och göra sig bättre förstådda än vad de är kapabla till just nu innan jag lämnar bort dem på dagis. Och om mindre än en månad kommer jag och Robert att dela på ansvaret i 2 hela månader. Fatta hur underbart det känns! Dessutom ska vi inte städa, inte laga mat eller tvätta- bara umgås, bada och njuta som familj. Denna semester kunde inte komma mer lägligt. Om jag inte hade Thailand och familjemys att se fram emot hade jag nog grävt ner mig själv i en grop i trädgården för att inte gräva mig upp igen fören vårsolen tittade fram. På riktigt alltså.
Alla barn tycker att tvättmaskinen är vansinnigt underhållande!
Idag har Elias och hans fabulösa mamma Cecilia varit här.  Vi har haft en kanondag!  Att träffa vänner är den bästa metoden för att bota deppighet. Fast då jag känner mig nere brukar jag ofta isolera mig och orkar inte umgås med någon. Detta är en väldigt kontraproduktiv metod då det bara leder till att man ältar och sjunker djupare ner i sin egen deppighet. Det är mycket bättre att umgås med fina vänner eftersom det piggar upp och avleder alla destruktiva tankar. 
Charmtrollet Elias

Sedan har vi också haft mysigt besök av min svägerska Ida och twinsens kusin Tove ikväll! 

Sötare än socker!

tisdag 20 september 2011

Dolly, känner någon henne?

Sedan twinsen föddes har jag upplevt att för varje vecka, varje månad som passerar har livet som mamma blivit allt lättare. Jag har blivit tryggare, bättre, fått rutiner och erfarenhet. Barnen har växt, blivit lättare att förstå sig på och hantera. Men sedan 1årsdagen tycker jag att det vänt 180 grader igen, för varje dag som passerar tycker jag att det blir jobbigare. Och jobbigare. Och jobbigare. Vissa dagar känns det faktiskt som att jag håller på att bli knäpp. Eller kanske deprimerad. Varför? Jo, det ska jag berätta.
1. Dels för att de är så mycket mer aktiva. Superhärligt att de utvecklas såklart. Men de är överallt, hela tiden. Jag hinner inte med längre. Jag är allvarligt oroad över hur jag skall kunna hålla dem båda vid liv. Idag klättrade Kaspian upp på bordet. Och lite senare upp på spisen (som hade en varm platta på- tack och lov så var jag ju där och hann rädda honom från att bränna upp handen).
2. De är mammagrisar så det sjunger om det. Jag har dem båda inom en meters radie heeela dagen heeela tiden. Ofta så har jag dem bokstavligen runt vart ben. Allra helst vill de bli burna- och det gör jag mycket. Tyvärr så resulterar det i avundsjuka och missnöje hos den som inte blir buren. Så trots att jag konstant försöker att tillfredsställa deras behov så är i princip alltid någon av dem ändå missnöjd. Att under 13 h på raken konstant höra ljudet av en halvmissnöjd ettåring är som tortyr efter några dagar. Jag är alltid otillräcklig. Aldrig tillräckligt bra.
3. Sömnen. Detta återkommande ämne. Jag berättade för ett antal veckor sedan att vi köpt en flaska champagne som vi högtidligt skall avnjuta då båda barnen sovit hela nätter i en vecka. Om man säger såhär. Den ligger inte på kylning direkt. Vi har testat varenda sömnmetod som finns. ALLA. Ingen fungerar. Alvina kan inte sova hela nätter och just nu sover hon skrattretande dåligt. Eller, problemet är och har aldrig varit att få henne att somna. Hon somnar alltid själv i egen säng utan större protester. Men hon vaknar alltid ett par gånger varje natt. Tidigare har det räckt att ge henne nappen eller välling ibland. Nu vill hon bara inte sova. Hon vaknar 5-20 gånger varje natt och är ofta otröstlig. Jag känner mig desperat. Och maktlös. Vet inte vad vi ska ta oss till med detta. Som tur är så tar Robert största ansvaret på natten. Helt enkelt för att jag inte klarar av det, jag får panik. Jag klarar inte att vara mamma och spendera mina långa, ensamma dagar med barnen om jag måste vara uppe på natten. Hur Robert orkar med detta är en gåta. Han är Hulken i mina ögon.
4. De vill stimuleras på ett helt annat sätt nu. Då de var små kunde de leka med sina egna fötter en halvtimma. Nu tar de en leksak-tittar på den i 2 sekunder och slänger den sedan åt skogen. De vill mest bara leka med sådant de inte får leka med. Kaspian vill dricka vattnet ut toaletten. En annan favoritsysselsättning är att dra ut allt ur garderober, skåp, hyllor och byråer. Eller att klättra i gardinerna. Och äta på min iPhone. Och dyl. Jag städar och plockar konstant.
5. Eftersom jag inte ens räcker till för mina barn så har jag dåligt samvete över att jag är otillräcklig för min man och mina vänner. Och för mig själv också för den delen.

Sedan är jag medveten om att det finns flertalet faktorer som också påverkar min nuvarande låga och bitterfittiga sinnesstämning. Till  exempel att det är mörkt ute och pissregnar hela tiden. Jag vill inte gå ut. Men om man inte går ut på en hel dag blir man galen. Jag måste slå ihjäl lite tid genom att ta mig ut på promenad eller fixa ärenden (Ica- dit går vi för att hitta på något "kul"- hur patetiskt är inte det?). Även det faktum att jag känner en stress över skolan. Jag har alltid varit en A student som i princip fått alla rätt på alla tentor. Det är inte lika lätt att vara A student som tvåbarnsmamma. Suck. Då jag ska plugga på kvällarna så somnar jag sittandes framför datorn. Min hjärna fungerar defenitivt inte efter kl 19.
En annan bidagande faktor är att Robert är borta och jobbar 12 h varje dag. Tolv timmar är lååååång tid. Jag känner mig ofta ensam. Men att han ska jobba hårt just nu är ett gemensamt taget beslut, så det är bara att tugga i sig.
Misstolka mig inte nu. Jag älskar mina barn villkorslöst och oändligt. De är underbara. Det handlar inte om det. Jag har bara så himla trött, sliten och otillräcklig. Jag känner olust till sådant jag normalt tycker är kul och jag har ingen lust att träffa folk (Jag är alltså verkligen inte mig själv just nu). Jag har en sådan stark önskan om att kunna klona mig själv just nu. Är det någon som känner fåret Dolly? Jag hade velat ta ett snack med hennes forskarkompisar, jag ställer gärna upp på en klonings-experiment. Det hade varit en dream-come-true!
Jag känner mig lika tom i bollen som detta får är ulligt..

måndag 19 september 2011

Välkommen du arbetsamma, grå vardag!

Hej! Måndag och starten för ett par arbetssamma veckor för oss i fam Vilahamn. Robert ska jobba 150 procent och jag ska vara heltidsmamma, heltidshushållerska och heltidsstudent. Oh yesss! Men faktum är att jag tycker det känns ganska bra. Eftersom vi åker till Thailand den 18 okt och stannar där i två månader så känns det helt ok med lite slit (Jag är uppfostrad så- "har du icke arbetat skall du icke heller äta..typ"). Jag föredrar att kämpa och ha det lite jobbigt lite inför en kommande ledighet. Det blir ju en större kontrast och desto härligare med semester. Det är som att gå en lång promenad med en sten i skon. Jiises så skönt det är att ta av skon efteråt (dålig jämförelse där, för vem är så dum att man går en långpromenad med en sten i skon..). Idag har jag och twinsen haft en hemmadag. Twinsen har lekt, busat och varit vilda som vanligt och jag har sprungit fram och tillbaka för att förhindra dem att 1. riva huset, 2. ha ihjäl sig själva. Sedan har jag gjort ett försök att plugga medan de sover, det är tur att jag är snabb då jag försöker få in motsvarande 8 h plugg på 60 min.... Vi har också haft finbesök av min kollega Anna-kul!
Vi har lekt ute en stund

Det är omöjligt att få till normala bilder på dessa två. De vägrar att sitta still..

söndag 18 september 2011

Tröstäta..

Hmm...inte lätt att välja... Delikata problem.

Helt galen inredning, måste upplevas på plats!!

Åh, vankas det mat snart? Då blir jag GLAD!

Alvina var helnöjd då hon fick ett grön-blinkande glas med vatten. Tyvärr fastnade "blinket" inte på kortet..

Gott. Svindlande gott.


Här åt vi lunch idag. Rekommenderas! 10 poäng av 10 möjliga!

Hej! Efter en ganska tuff, ensam och lång lördag har vi idag haft en tokmysig familjedag. Kaspian mår mycket bättre och Alvina verkar inte alls påverkad av hans basilusker, tack gode Gud. Jag har dock känt mig både låg och risig. Vet inte varför, men både kropp, knopp och själ känns ur form. Men så är det ju i livet då och då. Robert har idogt försökt att muntra upp mig genom att bjuda på en fantastisk lunch på Thai Moon kitchen- en thairestaurang med den mest fantastiska inredningen (och maten). Det är en upplevelse att gå dit! Twinsen var helt saliga och kunde inte sluta titta och förundras över alla kulörta lampor, lyktor, tyger och knasig kitchinredning. Det blev inte sämre då de fick blinkande (det är sant) plastglas att dricka ifrån. Skitkul! Fantastisk personal också! Vi åt alla fyra tills magsäcken nästan sprack. Mums!! (Kaspian råkade dock tugga på en röd chilifrukt och skrek som en galning en stund tills det svalnade av i munnen på honom...ooops. Men bra träning inför Thailandsresanresan om en månad..)

En till bild på restaurangen. Lånad bild. 
Efter lunchen åkte vi till Sveriges bästa godisaffär 4-gott och köpte dessert i form av en gigantisk säck smågodis och choklad. Robert vet att hans fru alltid blir lättare i sinnet om hon får tröstäta lite choklad. Så det har vi gjort i eftermiddag. Tröstätit, mest jag. Alltså, summa summarum: en extremt slapp söndag med ett väldigt stort sockerintag. Vi har inte gjort något vettigt eller nyttigt alls. Men vet ni vad? Jag känner mig extremt mycket gladare och piggare. Vem sa att choklad och godis inte var hälsokost??

4-Gott har över 400 godissorter. Livsfarligt att gå in här-omöjligt att bara köpa en liten påse. Obs Lånad bild. 

lördag 17 september 2011

Mina ouppfostrade barn..

Twinsen har börjat bete sig som riktiga skitungar från och till. De bits, luggas, rivs och knuffas (är det normalt eller har jag närt huliganer vid min barm?? Eller är detta beteende ett resultat av dåligt föräldraskap...?). Oftast så sker våldet mellan de två men jag får mig också ett antal tjuvnyp om dagen. Idag bet Alvina sin bror så att han fick djupa bitmärken över näsan. Som att det inte räckte med hans dunderförkylning. Lille prinskorven.. Jag vill ju naturligtvis inte att våra twins ska växa upp och bli våldsamma gangsters. Jag försöker uppfostra dem genom att strängt säga "NEJ" och ge den den skyldige en arg blick rakt i ögonen. Jag brukar därefter ignorera det för tillfället "elaka" barnet och trösta den som blivit misshandlad. Det fungerar sådär måste jag säga. Effekten blir oftast att den skyldige bara skrattar superglatt åt mig och 3 sekunder senare fortsätter att bitas/luggas (de har ingen respekt för sin mor över huvudtaget..). Lika ofta händer det att den som blivit illa behandlad blir ledsen/rädd för mig eftersom jag argt och högt skriker "NEJ" (twinsen har väldigt svårt att förstå vem av dem jag skäller på). Alltså dubbel olycka för den som blivit biten/slagen/luggad. Hur bär man sig åt egentligen? Om man bara har ett barn så har man ju bara en att sätta gränser för. Men hur gör man med två små nyblivna 1-åringar vars intellekt ännu inte är så vidare utvecklat.. Hur ska jag lyckas uppfostra mina små så att de inte förvandlas till marodörer? Trots att jag än så länge har relativt små konflikter att hantera så tycker jag att detta är svårt. Hur sjutton ska det gå när konflikterna kommer att vara långt mer avancerade än dessa bitas-luggas-slåss-problem??

Två sekunder senare är Barbapappa död..

Deppig lördag =(

Hej! Jag trodde att det var en mänsklig rättighet med glada, roliga, festliga, lyxiga, underbara lördagar. Jag hade fel. Idag är det deppigt värre. Av tre orsaker.
1. En av mina bästa vänner Ann-Ida lämnar idag den regniga och mörka hösten i Sverige för sydligare och varmare breddgrader. Hon och Stefan ska vara borta i en evighet typ. Jag har tills idag förträngt att hon lämnar oss igen (hon och hennes karl reser jämnt och ständigt till min stora sorg). I går kväll var jag på avskedsmiddag hemma hos Ann-Ida. Eller avskeds-"kalas" som hon så fint sa. Kan man ha kalas över något som är sorgligt? (Fast det är ju inte sorgligt för dem såklart..). Det enda positiva är att tiden alltid går så sjukt fort (och dessutom så ska ju även jag, Robert och twinsen resa 2 månader i höst-vinter) så det kommer bara att säga POFF så är de hemma igen.
2. Kaspian är sjuk. Det är så typiskt. Igår pratade jag i telefon med min kära farmor som jag allt som oftast gör. Hon frågar som vanligt hur barnen mår och om de är friska. Jajjamän!!-sa jag. "De har peppar, peppar klarat sig väldigt bra från sjukdomar måste jag säga"! Det skulle jag aldrig ha sagt. Natten har varit ett bottennapp av värsta sort-känns som att jag inte sovit alls. Idag sprutar det grönt snor ut ur Kaspians lilla näsa, han hostar och är allmänt risig. Blä. Stackars min lilla sjukling och stackars mig som tvingas att isolera mig från omvärlden. Hade en kul playdejt inbokad men man är ju inte superpoppis då man kommer släpandes på hostiga, sjuka, gnällspikiga och febriga barn. Dessutom så räknar jag kallt att även Alvina kommer att vara smittad innan dagen är slut. Det är en tvillingregel. Ett sjukt barn = 2 sjuka barn.
3. Robert har varannan lördag bortamatch. Idag i Karlstad. Det innebär att han är borta 12-13 h. Kul. I morse var vi båda dessutom på vårt allra bästa solskenshumör efter den ljuvliga natten då vi sprungit mellan sovrummen mer än vi legat i sängen. Jag var sur. Han var sur. Sur + sur = surt och trist som f-n
Det var min lördag det.
Tur att jag har varma semesterbilder att trösta mig med.. Här mor och far och twinsen såklart!

Barn är som bäst då de är friska, glada, gosiga och  utan kläder =)

stranden

Barnens ettårstårta gjord av Natali. (riktiga födelsedagen firades i Italien). Bakad av vattenmelon, honungsmelon, nektariner, äpplen och druvor..

Det här är en aktivitet som passar lördagar enligt mitt tycke... Lyxig middag ute med gott vin..

fredag 16 september 2011

Jämställt...?

God morgon Fredag! Härliga tider! Idag är ordningen återställd. Robert jobbar. Tur det, så att han inte riskerar att gå in i väggen. Jag har ju redan berättat att Robert varit pappaledig i två dagar. Han har ju haft twinsen massvis innan det också- men oftast inte så många timmar på raken utan mer sporadiskt. Och jag bara måste få dela med mig av fler citat som hoppade ut hans söta lilla mun i gårkväll då vi slappade i vår sköna soffa.
Robert: "Alltså Sofi, kan du GISSA hur många gånger jag har fått städa köket idag?! Det känns som att jag skurat och städat HEEELA dagen!!" samt "Vet du vad? Jag har inte ens fått skita ifred". Vad säger man? Välkommen till småbarnlivet! eller Godmorgon Yxskaft! kanske. Robert väckte i allafall ingen sympati hos mig då han delade med sig av den informationen utan jag kände snarare..triumf... Efter enbart dessa två ynkliga dagar så kan man ju i allafall verkligen se fördelarna med att dela lika på föräldradagarna. Inte dumt alls. Man får en ökad förståelse för varandra och självklart ska man som förälder få lika mycket tid med sina barn. Vår familj och hur vi delar på våra föräldradagar är dock inte direkt något genus-föredöme. Vi kör inte på den moderna jämställda metoden utan mer stenålders- eller 50-talsmetoden. (Ledsen mamma). Robert jobbar som en galning för att dra in cash medan jag är hemma med barnen och sköter majoriteten av hushållsarbetet. Men jag tycker såhär. Alla familjer ska göra det som känns bäst för dem. All cred till familjer som delar lika men lika mycket cred till dem som väljer att lösa livspusslet på annat sätt. Jag tycker att det som är allra viktigast är hur mycket jag, Robert och twinsen skrattar. Jag känner mig nöjd och lycklig och vi skrattar mycket.Jag tycker att vi har det superbra trots vår "ojämställda" vardag. Men även om vårt liv kanske är ojämnställt så är det i allafall rättvist. Jag trivs med att vara hemma. Robert trivs med att jobba. Jag njuter av varje dag (fast inte hela dagarna varje dag..hihi..) som jag får dela med våra fantastiska barn. Jag känner mig inte redo att jobba riktigt ännu och känner heller ingen stress. Jag ska ju jobba tills jag är 65 år för bövelen! Jag hinner! Dessutom så ska vi inte ha fler barn så det här är min enda chans till mammaledighet. Då gäller det att suga lääänge på den karamellen. För barnen är ju bara till låns några futtiga år..
För mig är det självklart att den som är hemma mest ska utföra det mesta av hushållet (och det har Robert också gjort då han varit hemma- han har tvättat, städat och stekt pannkakor så att det står härliga till). Jag hoppas bara att allt kommer att gå lika smärtfritt då jag åter ska börja jobba. Jag tror att det är då som de verkliga svårigheterna med livspusslet börjar- att få tillräcklig till till jobb, hushåll, familj, vänner, träning och skratt...
Kolla in Kaspians nya italienska dojjor!
På väg till stan för att äta 4 rätters italiensk middag..

torsdag 15 september 2011

Orka...

Robert (efter andra dagen som pappaledig): Sofi, HUR har du orkat vara hemma med barnen ETT HELT ÅR??!! Jag fattar det inte... Män är helt klart av ett annat virke.

Var tog energin vägen?

Massa energi idag. Pluggat hela dagen (jag älskar det!!)(nu är jag ikapp också, så skönt!), lunchat med Annida och Mariell, tränat (varit på MRL, dvs mage-rumpa-lår och tränat röven så att jag med största säkerhet inte kommer att kunna ta mig fram i morgon), åkt hem till twinsen, massa kramar och mys samt discodans i vardagsrummet, lagat middag, ätit middag, handlat på Ica. Och så var den energin slut. Nu blir det soffläge med Robert.
Badbild från havet nedanför huset i Italien. Dock inte jag på bilden utan syster Natali. Fast jag hoppade faktiskt från klippan också! Fast efter det rann det saltvatten ut ur näsan på mig resten av dagen så det blev bara ett  högt klipphopp. 

onsdag 14 september 2011

Plugghäst

Hej!
Idag har jag varit student nästan hela dagen. Robert har varit pappaledig och jag har fått passa på att komma ikapp med mina studier. Det kändes väldigt märkligt i morse. Robert satt med twinsen i köket och åt frukost. Jag sminkade mig, tog på mig kläder som jag kände mig fin i (brukar normalt såsa omkring i pyjamas eller morgonrock i många timmar varje morgon), packade lunchlåda och kaffetermos (ja är man student så är man- ekonomiskt ska det vara!!) och pussade alla hejdå och åkte hemifrån. Det kändes som att jag gjorde något lite "busigt" sådär, eller som att jag var på rymmen. Det kändes både vemodigt och väldigt skönt att ha en barnfri dag. Jag åkte ner till ett av universitetets bibliotek i stan och sen pluggade jag intensivt i 6 h i sträck. Sen hann jag dessutom med ett intensivt träningspass på Sportlife innan jag var tvungen att åka hem för att vara mamma igen då Robert skulle till fotbollen.
Nu har vi precis ätit middag och Robert har konstaterat att han är heeelt slut som artist. Han ligger på soffan och ser nästan lite medvetslös ut stackarn. Jag känner mig ovanligt pigg och energisk. Att tokplugga 6 h, träna, leka, bada twins, natta twins och laga middag är ingen match jämfört med att vara heltidstvillingmamma.
Robert har förresten träffat en av mina trogna bloggläsare "m" på stan idag- kul! Han och twinsen gjorde några ärenden på stan och passade på att hälsa på mig en sväng på biblioteket- han tyckte att vi skulle fika.
FIKA??!! Snäste jag. Är du tokig? Jag har inte tid med någon fika. Jag pluggar ju! Vi får fika en annan dag. Hejdå.
Sen fick jag dåligt samvete över att jag var en sådan otrevlig och trist fru/mamma. Men jag har verkligen så mycket att ta igen och jag vill prioritera det...då jag är ikapp kan jag fika när som helst. Robert och twinsen hade då istället gått till McDonken (dit får han inte gå om jag är med. Det är ju så sjukt äckligt) för att tröstäta lunch. Men Robert kunde besviket konstatera att det enda twinsen gillade var minimorötterna. De var inte alls lika fascinerad av cheeseburgare. Hihi, det är mina twins det..
Vi äter all mat helt själva nu. Bordskicket är väl sådär..  Men vi vägrar att äta någonting som serveras på sked.  Både Kaspian och Alvina vill äta helt själva med händerna. De vägrar också att äta mosad mat och puréer. Nej, vanlig mat som är delad i bitar ska det vara!
Som ni förstår är kameran på plats igen. Så nu  blir bloggen kul igen!
Mamma lagar så god mat att vi blir såhär lyckliga! Inga sketna ostburgare så längt ögat når..

tisdag 13 september 2011

Hjärngympa och sönderstuckna knubblår

Hej!!
Vår dag har bestått av följande. Jag och twinsen hade mycket trevlig frukostdejt med Annida som besökte oss redan strax efter kl 7. Jag älskar morgonpigga vänner! Därefter hade hela familjen Vilahamn en mysig lunchdejt inne i stan eftersom Robert bara jobbade fm. Vi åt indiskt, en klar favorit hos både mig och twinsen. Naanbröd är ju fantastiskt! Robert ville helst äta en blodig köttbit men fick kapitulera pga vår demokratiska omröstning. Jag och twinsen vs. Robert: 3-1 (de är mammas kids, hihi). Efter lunchen var det dags för twinsens att vaccineras igen. Vi vill ge dem lite extra skydd förutom BVC:s standardprogram eftersom vi snart åker till Thailand. Stackars mina små hjärtegryn, två vaccinationer inom 4 dagar. Inte kul alls. Men "Det som inte dödar det härdar" som min kära mamma brukar säga.
Efter vaccinationen åkte vi hem och jag kunde äntligen ta tag i mina studier. Jag har ju planerat att jag förutom att agera tvillingmamma i höst plugga på helfart. Hmm. Jag vet inte om detta är så genomtänkt men jag och Robert har kalkylerat fram en liten tidsplan som kanske går igenom (iaf om jag pluggar ist för bloggar..). Jag känner dock att jag måste göra något mer än att "bara" vara mamma. En egogrej helt enkelt. Att få förverkliga sig själv, utvecklas och få en utmaning. Det är iof en STOR, GIGANTISK (den största) utmaningen i sig att vara mamma. Men jag har ett behov att använda min hjärna igen. Jag är faktiskt allvarligt orolig att min hjärna ska skrumpna ihop till en liten miniärta och dö annars. Precis som en muskel som förtvinar om man immobiliserar den. Så känns det ganska ofta, att jag blir lite dummare för var dag som går.  Att torka bajs, tvätta och läsa samma bok 13 gånger om är faktiskt inte så intellektuellt stimulerande i längden. Som tur är har jag begåvats med ett läshuvud (tro det eller ej), jag är väldigt bra på just att plugga och jag ska göra mitt bästa för att ro detta i land. Tyvärr så ligger jag efter BIG TIME pga den Italienska skitstrejken. Jag lyckades som tur var få tag på kursansvarig och grina mig till min plats trots att jag inte kunde delta på uppropet. Men nu har hon gett mig tre väldigt omfattande kompletteringsuppgifter vid sidan av de övriga också väldigt omfattande studieuppgifterna. Puh. Wish me luck. Nej, nu måste jag återgå till mina böcker.

måndag 12 september 2011

Resan hem från Italien- inte så värst lyckad. Del 2

Kl 02.30 ringer alarmet på mobilen. Rise and shine. Jag, twinsen, Lotta och Kristoffer trycker in oss i vår bil och börjar vår resa hem mot kära Svedala. Twinsen blev överlyckliga över att få kliva upp mitt i natten, trots att vi gjorde allt för att inte väcka dem. Jo tjena. Det blev rena fullmoonpartyt där i bilen. Efter någon timma så somnade det tack och lov om. Sedan gick resan så sjukt bra. Mycket bättre än vad jag någonsin hoppats på. Twinsen var så förnöjda i bilen (tror ni att de fattade att de inte hade något val och att det bara var att gilla läget? De brukar aldrig vara nöjda i bilen så länge på hemmaplan utan beter sig som små skitungar så fort de tvingats sitta still i mer än 30 min). Det enda problemen vi stötte på var lite racerbajs (fick stanna och byta blöjor på motorhuven- gick bra) och problem att köpa en normal lunch till twinsen längs motorvägen. Till frukost/lunch fick de crossaint, russin, frukt och supersockrig fruktyougurt. Bättre än svält iaf. Då vi väl endast har 3,5 mil kvar till flygplatsen- vi är alla 4 helt förstummade över att resan hitills gått så himla smärtfritt. Men man ska ALDRIG säga hej innan man hoppat över bäcken eller hur man nu säger. För här startar bilköerna. Jag trodde jag var rutinerad gällande bilköer då jag måste passera Tingstadstunneln på väg in till stan. Men facit i hand kunde jag konstatera att köerna till/från Tingstadstunneln är amöbastora om man jämför med köerna i Rom. I Sverige fungerar kugghjulsprincipen. I Italien fungerar idiotmetoden. Lillasysters sambo Kristoffer är en man med ganska stort temprament. Han är ganska Italiensk på så sätt. Då vi stått helt stilla i 10 minuter och alla ouppfostrade italiernare kryssar och tränger sig fram likt de var ångvältar fick Kristoffer nog. Han såg rött tror jag. Han kör ut på väggrenen, tutar och svär ramsor som tom gör mig lite generad. Det tog 60 min att   transportera oss 500 m i rätt riktning. Ungefär då börjar jag få lätt panik igen.
Jag: Vi kommer att missa flyget!! Nä nu lägger jag mig ner här i baksätet och dör på momangen. Ingen idé att försöka överleva detta kaos. (Ja, jag kan ibland transformeras från lugn norrlänning till dramaqueen av värsta sort).
Kan ni tänka er vilken stämning vi hade i bilen. Kristoffer skrek, svor och försökte förutom att köra oss till flygplatsen att agera självutnämd trafikpolis. Jag hade ångest i baksätet och såg miljoners katastrofscenarion framför mig. Efter en tid som kändes som 80 mil såg vi äntligen flygplatsen. Vi lämnade tillbaka bilen (hann inte tanka den utan åkte på en straffavgift. Perfekt. Den här hemresan som blev så himla billig...Grrrr). Väl på flygplatsen kändes allt mycket lättare. Vi var lite närmare kära Sverige. Vi checkade in och passerade säkerhetskontrollen. Inga problem där inte. Vi insåg att vi tom hade tid att äta innan planet skulle avgå. har ni tänkt på hur galet dyrt det är att äta på flygplatser. Vi var utsvultna och hittade ett ställe med en stor buffé. Perfekt. Vi tog för oss, betalade och åt upp utan att ens reflektera över vad det kostade. Då tallrikarna var tomma så tittade jag på kvittot. 25 euro kostade min lunch bestående av ett litet olivbröd, en sallad, en portion pasta med tomatsås, en nektarin, en cola light och en flaska vatten. Bara nektarinen kostade 2 euro. Det lilla olivbrödet 2,5 euro. Det är ju stöld tamejfan. Jaja, jag blev mätt och belåten i allafall 8också twinsen eftersom de också åt från min och Lottas tallrikar). Efter lunchen var det dags att kliva på flygapparaten. ÄNTLIGEN! Resan gick smärtfritt och vi landade i Köpenhamn några timmar senare. Därifrån skulle jag ta mig vidare till Göteborg och Lotta och Kristoffer till Arlanda. Vi hade skickat allt bagage hela vägen till slutdestinationen men i Rom informerades jag om att jag var tvungen att plocka ut vagnen i Köpenhamn för att skicka den på nytt. Har ingen aning om varför men så sa de. Det var bara att gilla läget. Jag lämnade twinsen med Lotta och Kristoffer för att "lite snabbt" hämta vagnen från bagagebandet. Gissa vad jag glömmer att ta med mig? Telefonen. Jag skyller på att hjärnan inte fungerade eftersom jag knappt kunnat sova på hela natten (eller natten dessförinnan heller för den delen). För jag brukar vara smartare och ha mer koll på läget än så. Jag tänkte i min enfald att det skulle gå skitfort att hämta vagnen och att jag skulle vara tillbaka i avgångshallen inom en kvart. Oj så fel jag hade. Väl vid bagadebandet så rullade den ena barnvagnen fram efter den andra. Min Phil and Ted var som bortrollad. Ingen vagn så långt ögat kunde nå. Då bagagebandet stannat stod jag kvar likt Stig Helmer på Cran Canaria. Förvånad och vilsen och väldigt misslyckad. Förbannad var jag också, på mig själv som hade glömt mobilen i Lottas handväska. Jag ville kolla att allt var ok med twinsen. Dessutom så skulle Lotta och Kristoffers plan avgå en timma tidigare än mitt. Vi hade med andra ord inte så mycket tid att spela med. Jag joggade bort till SAS informationsdisk. Där förklarar jag med gråten i halsen på halvkass engelska (kan ju inte danska och vill absolut inte att de ska svara mig på danska) att min vagn är borttappad. "Är du från Sverige eller?"- frågar tjejen bakom luckan. "Eh, jaa"-svarade jag. "Men ha´ru kollat band nr 9, det är dit allt bagage med udda form kommer".
Jag rusar till band nr 9 och där ligger min lilla vagn alldeles ensam och övergiven och väntar på mig. Lycka. Jag monterar ihop vagnskrället och springer mot utgången. Efter typ 100 m kollar jag i min hand där jag trodde att jag förvarade mitt mitt pass och mitt boardingkort. Inget boardingkort. FAAAAN!! Jag kutar med vagnen tillbaka till den svenska tjejen i SAS informationsdisk.
Jag (med andan i halsen): Har jag glömt mitt boardingkort här?
Tjejen (lite trött ton). Näe
Jag rusar vidare, tillbaka till band nr 9. Där ligger mitt lilla boardinkort (åter igen så skyller jag på min enorma trötthet, stress och allmänna obalans). Utrustad med vagn, pass och boardinkort gör jag ett nytt försök att ta mig ut. Jag kommer ut och sen måste jag ju in igen. Dags för säkerhetskontroll nr 2. Så jäkla onödigt då jag redan har gått igenom en närgången kroppsvisitering denna skrotdag. Jag tycker att det räcker med ett stycke tafs av någon skitnödig snubbe i uniform per dag. Först får jag stå i en lång kö för att ta mig fram till säkerhetskontrollen. Kanske inte så konstigt att jag blev kroppsvisiterad igen trots allt. Jag såg troligtvis ut som en narkoman med väldigt mycket abstinens. Dels för att jag var trött, sliten och osminkad. Dels för att jag stod och trampade på stället, svettades och kollade klockan  var 10 sekund. Apstressad är ordet. Då jag äntligen hade fått godkänt, jag hade inga sprängämnen under blusen denna dag heller så inser jag att jag inte kommer ihåg var jag lämnade Lotta, Kristoffer och mina älskade twins. Vi hade inte kommit överens om var vi skulle ses. Jag har aldrig tidigare varit på Köpenhamns flygplats och hade ingen koll på hur stor den var. Den var mkt större än befarat. Jag sprang lite fram och tillbaka med ögon stora som tefat medan jag roterade huvudet från höger till vänster och höger och vänster för att hitta mina små. Ingen Kaspian och ingen Alvina i sikte. Ingen syster och ingen Kristoffer. Jag kände mig helt hysterisk och mumlande dömande, föraktfulla kommentarer till mig själv inne i huvudet. Vem lämnar sina barn på en flygplats utan att ta med sin telefon. Inte ens Berlusconi skulle göra något så dumt. Dessutom skulle deras plan gå om 40 min. Då tappade jag det. "Nu lägger jag mig här på golvet och bölar", tänkte jag. Tårarna började rinna i små floder på mina kinder. Just då ser jag twinsen. Jag har nog nästan aldrig blivit så glad över att se mina barn. Och en halvstressad syster samt irriterad Kristoffer. Stackare. Vi fick ta ett hastigt men väldigt sorgligt farväl eftersom de skulle gå till sin gate. Vid det här laget är twinsen både trötta och hungriga. Jag är uppe i varv och skyndar mig att köpa den mat som jag ser närmast. Chicken Tikka Masala. Twinsen tyckte att det var gott och slukade tillsammans nästan hela portionen..jag är som vanligt slasktratt och fick lite torrt ris till middag, men vad gör det. (Hela kvällen efteråt så rapade Alvina Tikka-masala-doftande rapar..hihihi). Den sista flygturen mellan Köpenhamn och Göteborg gick bara fint. Båda mina guldklimpar däckade helt utmattade. Jag ville också däcka men var alldeles för adrenalinhög för det. Väl på flygplatsen så möts vi av min älskade, underbara man. Han ser dock inte ut som vanligt utan ser liksom lite sned, halvblek och lidande ut. "Åh, han lider för att han saknat oss så mycket", tänkte jag. Men det var ett enormt ryggskott som var orsaken..hmm. Det kändes iaf underbart att vara hemma igen. Jag ville typ pussa marken.
Sverige-knäckebröd, sockerfria flingor, trafikregler, fungerande köer, ordning och resa- I love you! Jag märker också tydligt på twinsen att de tycker om att vara hemma. Då de vaknade på morgonen så kröp de omkring och skrattade i alla rum. De lekte också väldigt förnöjt och glatt med alla deras leksaker. Borta bra men hemma bäst!!
Bild från kalaset igår. Bild snodd från min fina vän Lindas blogg (www.cut.blogg.se)

Resan hem från Italien- inte så värst lyckad. Del 1

Jag har ju lovat att berätta om hemresan från Italien. Be ready för här kommer den. Iallafall del 1.
Detta var vår ursprungliga hemreseplan. Tis den 6 sept skulle jag och twinsen samt lillasyster Lotta-Karin och hennes sambo Kristoffer flyga från Brindisi till Skavsta. Vi skulle från Skavsta airport ta oss till Stockholm C och därefter Arlanda för att där möta upp Robert. Robert skulle flyga från Göteborg till Arlanda, hämta twinsen och sedan flyga hem med våra små pluttar till Göteborg igen. Jag skulle flyga (barnfri) tillsammans med syster och Krisoffer till Umeå. Anledningen till att jag skulle till Umeå är att jag påbörjat en utbildning på distans från Umeå universitet. För att få min plats på utbildningen måste man vara på plats vid uppropet. Jag skulle tillbringa 2 dagar i Umeå och sen flyga hem till Gbg och familjen igen. Hänger ni med så länge? Som ni ser var det redan en hel rad faktorer som skulle klaffa och jag hade rejäl resfeber. Då vi på kvällen innan avresan hade packat klart, förberett allt inför avfärd och var på väg i säng får jag ett sms från Ryan Air. "Urgent messege. Please see your E-mail reagrding cancellation of your flight". PANIK! Det värsta var ju att vi inte ens hade någon tillgång till internet. Man blir helt handikappad utan internet, det kändes typ som att vi satt fast på en öde ö. Noll koll och ingen kontakt med omvärlden. Jag fick ringa hem till Robert så att han kunde försöka få inblick i problemet.
Jag: Hej älskling. Vi har ett gigantiskt problem. Du måste kolla min mail. Jag tror inte att vi tar oss hem i morgon!!! Skynda! Nuu! Varför, varför ska detta hända just mig? Vad har jag någonsin gjort för ont?
Robert: Ta det lugnt, det ordnar sig!
Jag; Näe. Jävla Ryan Air. Jag ska aldrig mer flyga med dem! Och jag HATAR Berlusconi. Vilken löjlig, fjantig pajas. Jag har sådan hemlängtan så jag döör. Jag spyr om jag måste äta en enda mozzarellaost till. Jag måste ju till universitetet. Annars rasar hela mitt liv samman. Och vad faan händer med alla våra tjugoåtta flygbiljetter mellan arlanda-göteborg och umeå-göteborg? Det är väl förbaskat. Jag har varken tid eller råd med det här!!! Och så höll jag på (svor långa ramsor så att tungan blev svart) medan min man försökte hitta alternativa resalternativ för mig och twinsen samtidigt som han sa fraser som "ta det lugnt", "Det ordnar sig".
Jag: LUGNT??!! Jag är lugn. Jag är bara så ARG!! AAaaah! Skit skit skit.
Ryan Air ett skitbolag av västa sort. De är både äckliga och snikna. De ger ett sken av att vara billiga men smusslar in smygavgifter för allt. Det värsta är att de inte bryr sig ett jota om sina resenärer och det är stört omöjligt att kontakta dem. Mission impossible. Efter en stunds efterforskningar kom vi (Robert) fram till att orsaken till den inställda flygningen var en riksomtäckande strejk i Italien (ok, just det kanske inte är Ryan Airs fel. Men allt annat som är skit är deras fel. Och Berlusconis). Alla flyg, bussar och tåg var inställda. Det talades om att strejken skulle kunna fortgå i upp till en vecka. Kul. Verkligen. Jag höll på att svimma av ilska och frustration. Efter ganska många diskussioner så bestämde vi oss trots allt för att ta oss från Castro (där vi bodde) till Brindisi eftersom det skulle vara lättare att ta sig hemåt därifrån. Dessutom hade vi en hyrbil som skulle återlämnas. Sagt och gjort. På morgonen packade vi in oss i vår hyrbil, till bredden full med väskor, barnvagn, twins och nektariner. Väl på flygplatsen förstod vi att det var kört. Det var lika lätt att ta sig hem från Brindisi som att omvandla Berlusconi till en kompetent premiärminister. Eftersom jag är en lyckans ost med generösa föräldrar (de skulle fortsätta semestra i ytterligare en vecka) så bokade de in oss på ett fancy hotell i Brindisi- så att det skulle kännas lite lättare att vara kvar i olivtramparlandet. På hotellet hade vi internet- Halleluja, och då blir ju allt lite lättare. Vi lyckades tillslut hitta nya flygresor. Från Rom. 60 mil bort. Via Köpenhamn. Men man kan inte vara kräsen i krissituationer. Därefter bokade vi en hyrbil igen (hyrbilar fungerar även vid strejk. Känns tryggt. AVIS is the shit). Puh. Redan då kändes livet lättare. Vi hade en plan. Vi hade biljetter. Vi hade en fin bil. Vi skulle ta oss hem. Förhoppningsvis. Eftersom vi hade en lång resa framför oss så kalkylerade vi fram att vi skulle behöva börja köra kl 3 på natten (vi ville ju ha en liten marginal för eventuella missöden). Jag förträngde det faktum att våra twins brukar börja leva rövare efter 30-60 min i bil. Äsch, 60 mil i bil får de allt klara av, tänkte jag. De får väl bita ihop precis som oss andra.
Nästa mission var att hitta middag till twinsen. Lunch hade vi tidigare intagit på en trevlig pastarestaurang, twinsen åt med god aptit och lyckades även att dekorera hela sin mamma med krämig tagliatelle. Men det var lunch det. Nu hade det gått många timmar och det var dags för middag. I Italien kan man dessvärre inte äta ute innan kl 20. Jag hade planerat att natta barnen redan kl 19 eftersom de hade en lååång och påfrestande nästkommande dag (tidigare under semestern gick de inte till sängs före 21 och sov ist längre på dagen). Middagen fick istället inhandlas på närmsta supermercado (mataffär). Det blev focaccia, yougurt och banan. Finns inte så många alternativ då man ska äta på ett hotellrum utan tillgång till kök. Lotta och Kristoffer hade grejer att fixa på stan så jag och twinsen satt på golvet och hade picknick. Oh My så heltäckningsmattan såg ut efter detta partaj... Nice. Sedan nattade jag barnen tidigt, de hade knappt fått sova något alls på dagen eftersom jag ville att de skulle vara redo för att läggas för natten flera timmar tidigare än normalt (och det lyckades, tro det eller ej). Jag hade en vanlig resesäng som hotellet fixat, den fick Alvina Sedan byggde jag om en soffa tillsammans med ett skrivbord och våra resväskor till något barnsängsliknande till Kaspian. Fungerade finfint! Själv kröp jag till kojs redan kl 20 för att tanka energi.
Fortsättning följer. Än har inte de riktiga problemen börjat.