God morgon! Från nyår har våra små börjat sova i eget rum i sina egna sängar. Föräldrafritt med andra ord! Jag och Robert har verkligen njutit av att ha barnen i sängen, det är så gosigt att ligga nära deras varma små kroppar och lyssna på deras rofyllda andetag. MEN. Samtidigt blir de allt större och sömnen blir sämre då man har dem i sängen. Man vaknar av att de bökar omkring, en liten fot som sparkar en i magen eller för att försäkra sig om att de andas. Dessutom så är det inte så gynnsamt för föräldrarnas inbördes intimitet då man natt efter natt sover längs med varsin sängkant med två bebisar emellan sig. Vi har liksom vinkat till varandra från sängens sidor "God natt då älskling". Inget godnatthångel har varit möjligt att genomföra direkt. Och om man aldrig får pussa på sin man kan man ju lika gärna skita i att skaffa barn med honom och bo tillsammans med en god vän istället. Det är ju liksom pussandet som gör att min och Roberts relation är speciell för just oss. Jag tror stenhårt på att parrelationer behöver närhet och intimitet för att fungera. Snusk = näring för äktenskapet. Man blir gladare, piggare, roligare. Små irritationmoment och konflikter krymper alltid efter en stund i sänghalmen.
Att barnen sover ensamma har gått förvånansvärt bra! De är väldigt lätta att lägga för natten. Vi har som rutin att de får bada i badkaret(de sprattlar som galningar i vattnet och jag tror det leder till att de blir trötta och sover bättre), sedan får de pyjamas och mat. Vi lägger dem i deras säng, pussar dem, säger godnatt och släcker lampan. Då somnar de direkt! Helt otroligt. Alvina sover alltid till kl 5 då hon vaknar och vill ha mer mat. Kaspian, vårt lilla matvrak, vaknar oftast redan vid kl 2 hungrig. Efter kl 5 får de ligga kvar i vår säng... Så helt barnfri säng har vi inte ännu. Jag får just nu både pussa ostört på min man på kvällen och sedan på mina barn på morgonen. Ljuvligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar