Idag var jag med om något som hade kunnat bli ett mardrömsscenario. Jag och twinsen bestämde oss för att ta en rejäl promenad i vintervädret och traskade iväg. Halvvägs, typ 4 km från vårt hem så viker sig ett av framhjulen och ramlar halvt av. HJÄLP! (Jag har länge funderat på om man borde se över vagnen. Jag har gjort halvhjärtade besiktningar av vagnen själv men jag är lika teknisk som en fiskmås så jag vet inte om det gjorde någon nytta...). "Hur ska jag ta mig hem nu då??" tänkte jag och pulsen gick upp. "Snart vaknar väl barnen också och gallskriker så har vi ett riktigt party här på trottoaren..". "Vad sjutton ska jag göra? " Det kändes som att vi var strandsatta på en öde ö typ.
Jag tänkte på pappa, han är mekaniker med egen verkstad och hade löst problemet med det havererade framhjulet på två röda. Varför bor han så långt bort då man behöver honom??? Sen tänkte jag på Robert, men kom fram till att han är lika (o)teknisk som jag och dessutom befann sig på jobb i Kungälv... Så det var bara att bita ihop och ta tjuren vid hornen och lösa problemet. Och dra mig baklänges. Jag fick fast hjulet igen. Det sitter nog inte som sten direkt, men tillräckligt för att försiktigt rulla hem vagn + barn igen. Skönt! Nu kommer snart mamma. Jippi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar