Lagen om alltings jävlighet

Jag är så ARG på mig själv. Jag är världens klantigaste, virrigaste klantskalle. Jag opererades ju igår. Detta låter ju sjukt men jag har verkligen sett fram emot det. Inte att läkaren skall skära upp pekfingret på mig. Men att Robert skulle ta twinsen med sig på både träning och möte. Jag skulle för första gången få vara hemma själv i flera timmar. Bara njuta av tystnaden och att få slappna av till 100% för första gången sedan augusti. Jag var inte ett dugg nervös. Inte för att få fingret uppsprättat i alla fall. Bara lite nervös över hur det skulle gå för Robert.
Innan operationen åkte jag en kort sväng på stan. Jag gick på Espresso House och köpte fika till mig själv, det skulle avnjutas högtidligt  i min ensamhet på soffan.
Hos doktorn la jag mig på britsen och inväntade den stora kirurgskalpellen.
Farbror doktor: Känns det ok?
Jag: JAA, Guuud vilken skön brits! (den var jätteskön faktiskt)
Farbror doktorn: Vad jobbar du med då?
Jag: Jag är sjukgymnast. Men just nu mammaledig med mina tvillingar på snart 5 månader. Jag har verkligen väntat på denna dag. Jag passar på att vila upp mig medans jag opereras.
Farbror Doktorn: Ja, gör du det.
10 min senare var det klart. Jag fick då sitta i ett annat rum då de ville kolla att jag var ok och inte snurrig i kolan. Jag serverades en kaffe latte och fick läsa Veckorevyn under tiden (Det är sant! Värsta lyxstället, fast jag har fått vänta 4 månader på en tid också).
Sen satt jag mig på spårvagnen för att åka hem till vår tysta, tomma lägenhet. Då slår det mig.
Jag har glömt lägenhetsnyckeln. VEM GLÖMMER ATT TA MED SIG HEMNYCKELN?? Det gör ju bara extremt slarviga och förvirrade människor. Jag som alltid, alltid har sådan stenkoll. Har aldrig glömt husnyckeln förut. Det nästan svartnade för ögonen på mig. Min härliga, ensamma, njutarkväll försvann framför mina ögon. Puts väck.
Jag ringde min stackars man och förklarde med gråten i halsen att jag var utelåst. Gud vad jag skämdes. (Robert befinner sig 3 mil från stan, på sitt tränarjobb med twinsen, hans kollega var dessutom sjuk idag så han skulle sköta jobbet helt allena). Robert som är värd sin vikt i guld och diamanter packade in barnen i bilen igen, körde 3 mil och lämnade nyckeln till mig. Kaspian skrek som en besatt i baksätet. Jag kände att jag inte var värd en njutarkväll längre utan tog med mig det gråtande barnet in medan Robert och det mer lättsamma barnet Alvina åker tillbaka till träningen och styrelsemötet. Jag fick göra mitt bästa och profylaxandas mot smärtan för att ta hand om Kaspian med min opererade högerhand. Menmen. jag har ju i allafall lärt mig en läxa. Ta alltid med dig hemnyckeln. Och skaffa inte barn om du vill ha egentid och fika ensam framför teven.

Det ser inte mycket ut för världen.
Men under det lilla bandaget har jag ett litet stackars finger som gör förbaskat skitont!
Har inte sovit på hela natten trots knaprande av starka smärtstillande läkemedel.
Detta är tamejtusan värre än kejsarsnittet!! Tji får jag som var så kaxig!

Mitt fika står fortfarande kvar på diskbänken.
Sorgligt orörd då jag helt tappade fika-lusten.
Jag vill inte fika. Jag vill ha barnvakt. Jag vill sova och inte ha ont.