Jag ÄLSKAR att vara mamma. Mina små mirakel är världens bästa bebisar. De är så mysiga och de luktar sååå gott. Deras favoritsysselsättning är att ligga nära varandra och hålla varandras händer och lukta på varandra. De störs inte av då den ene sparkar eller slår på den andra och de skriker aldrig samtidigt. De börjar bli mer vakna och nyfikna på vad som händer runtomkring. Jag hoppas att de fortsätter vara så snälla lääänge. Minst tills de är tonåringar. Eller tills de flyttar hemifrån föresten.
Jag mår bra också, det är inte så farligt att bli kejsarsnittad. Jag var rädd innan och ville gärna uppleva en vanlig förlossning. Jag trodde att jag inte skulle kunna röra på mig på flera veckor efter snittet av pga smärta. Men 2 dagar efter snitten har jag knappt haft ont alls. Jag tycker att jag kan leva relativt normalt och jag tar ingen smärtlindring. Jag får tänka mig för för att undvika att överbelasta mig eftersom jag inte känner någon smärta. Helt plötsligt så märker jag att jag bär omkring på tvättkorgen, byter sängkläder eller dyl utan tanke på att jag inte får. Skäms på mig!!!! Men jag tror också att det är individuellt hur mkt man kan göra och belasta sig. Riktlinjen är att jag bara får lyfta en bebis vikt, men det går ju inte ihop för hur gör då mammor till 5 kilosbebisar? Mina väger ju inte ens hälften av det. Desutom är jag ju i bra grundform och vet hur man kan göra sysslor ergonomiskt. Men som sagt, jag jobbar verkligen men att undvika belastning och njuta av att slippa göra allt jobbigt och se på Robert städa och pyssla! Det som är mest irrierande med att vara kejsarsnittad är att jag är inlåst i lägenheten då Robert inte är hemma. Vi har ingen hiss och bor på 2a våningen och jag får inte ut vagnen själv. Men samtidigt så möjliggör ju detta att jag verkligen bara kan sitta inne och ta det lugnt och mysa med mina barn. Så vi bullar upp i soffan men kuddar och filtar och proviant och så sitter vi här och gosar så mycket vi bara kan! Livet är ljuvligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar